Vad vet du egentligen? Du var inte där utan där...
Depp, depp och opepp. Min energi och kraft som jag hade och kände har blåst bort. Vinden tog den och hur ska jag få tillbaka den? Vinden tog och gav! Tankar, tankar, tankar gav den. Jobbiga jävla tankar som får mig att känna mig som världens mest obetydliga människa. Jag tänker att, så är det inte, men ändå...
Obetydlig! För många, inte för vissa. För vissa, betyder jag, inte för många. Krångelikrångel krångligt. Krångliga tankar som trasslat sig likt ett garnnystan.
Varför tänka på framtiden när man kan leva i nuet? Varför leva i nuet när man kan tänka på framtiden? Ångestladdade framtid. Ångestladdade dåtid. Ångestladdade samtid!
Skola, familj, vänner, skola, familj, vänner, sig själv, skola, familj, vänner...
Om jag vore, om jag borde, om jag skulle, om jag kunde. Om jag ville! Jag är, jag bör, jag ska, jag kan. Jag vill! Jag är inte, jag borde inte, jag ska inte, jag kan inte. Men jag vill!
Uppfattningar och uppskattningar. Önskningar och förväntningar. På sig själv, på sig själv där, på sig själv här.. Vem vill man vara? Vem är man? Varför är man? Varför vill man vara? Vad fan är meningen, egentligen?
Hur ska det kunna hända saker om man bara sitter på sin röv och väntar på ett mirakel. Det kommer inte komma chanser och äventyr på posten. Erfarenheter är inget medfött. Prinsar och vita hästar, prinsar med vita histar, prinsar på vita hästar, det finns inte! Stort och smått. Litet och stort. Liten eller stor?
Man föds in i en värld. Man uppfostras. Man försöker uppfylla ens omgivnings förväntningar. Men till vilken nytta? Sån ska man vara och så ska man göra, där ska man leva och där ska man dö. Är inte livet som en bok, som till en början bara har blanka sidor, men med tiden fylls sidorna och vid livets slut är boken full och på sista sidan står det, THE END... Är det inte så att ens bok ska vara tom när man föds? Inte förbestämd...
Bara de modigaste människorna lyckas hålla de kommande sidorna i boken tomma. Leva i nuet, eller hur var det?
Jag vill att mina kommande sidor ska vara tomma. Jag vill, kan jag? Jag kan för jag vet ju inte vad jag vill. Hur ska jag kunna fylla tomma sidor utan att jag vet med vad. Nonsens! Jag kan ju inte. Antar att det är bra, eller? Tomma sidor. Livet. Framtiden är min. Den är öppen. Jag bestämmer. Jag håller i rodret.
Högskola, universitet, utbildning? Jag? Till vad? Lärare, nej! Terapeut, nej! Läkare, nej! Chef, nej! Nej, nej, nej, nej, nej! Vanlig eller ovanlig, Viktig eller oviktig? Jobba eller vara fattig? Plugga till något man inte vill bara för att, eller vänta på ett mirakel?
Viktigast är väl att man ska trivas och göra något man mår bra av? Man ska väl följa sina drömmar även fast de känns helt befängda ibland..? Man ska inte sluta hoppas. Vill man så kan man, men vågar man?
Hur lär man sig våga? Finns det kurser att gå? Jag vill så gärna men något håller mig kvar. Min egen rädsla och osäkerhet. Jag hatar det! Varför är det så skrämmande sant att man är sin egen största fiende. Jag är alltså egentligen rädd för mig själv, eller hur blir det? Jag är ju livrädd, ser ingen det? Förstår ingen att jag gömmer mig i min rädlsa.. Min rädlsa gömmer sig i mig... Kurragömma!
Jag är rädd...
Det är inte så lätt som alla tror. Det är inte bara att göra. Min personliga mur är ett fuskbygge med massa sprickor och fel.. Jag erkänner, jag har fuskat! Men jag är inte unik för alla fuskbygger...
Alla har sprickor i sina murar. Men det är inte alla som har taggtråd och elstängsel. Jag har!
Varför? Rädlsan kommer från det förflutna. Man kan ju tydligen inte lita på någon. Men vem fan ska man lita på om man inte ens kan lita på sig själv? Vill alla människor verkligen göra mig illa? Har alla onda tankar om mig? Tycker verkligen alla att jag är konstig? Är det verkligen mig alla viskar om och är det så att dom tycker jag är ful, jämt? Är jag verkligen så socialt inkompetent?
Självklart inte! Vilken egoist jag känner mig som, att allt handlar om mig. Usch för egoister!
Men något måste det ju vara, eller måste det vara det? Jag är min egen största fiende!
Varför skulle just han se mig? Varför skulle vi två? Varför skulle jag kunna göra det? Varför, varför, varför..
Varför inte?
Jag vet inte riktigt vad jag behöver men jag vet nästan vad jag vill. Jag vill att någon ska tala om vad jag behöver men inte vad jag vill! Det är ju jul snart, jag önskar att någon jag vill ha ska villja ha mig. Behöva mig. Sakna mig när jag är borta. Förstå mig! Acceptera mig. Älska mig! Blablabla, kärleksblaja!
Men ändå...
Fast det är ganska oviktigt egentligen. Varför vill jag ha någon att älska när jag inte älskar mig själv fullt ut? Jag tror inte på mig själv och jag underskattar mig jämt. Är det verkligen schysst att begära att någon annan ska älska och lita på mig då?
Innan man ändrar på någon annan måste man först ändra på sig själv!
"Ett Öppet Hjärta" av Dalai Lama står på hyllan, komiskt nog bredvid "Dirty Blonde" av Courtney Love...
Vilken väljer jag? Dalais ansikte på framsidan ser så inbjudande ut... Den är väldigt bra också!
Precis vad jag behöver kanske? Ett öppet hjärta!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Människors onda tankar om dig ska du inte bry dig om, skit i dom. Vad ska du med dom till? Du vill väl inte ha deras onda tankar om dig i dina tankar? Det är som att få oönskade mail, högerklicka på dom och skicka dom direkt till papperskorgen bara, bry dig inte ens om att läsa dom. Endast normala eller avundsjuka speciella människor tycker du är konstig, du är speciell. Du ska veta att du är så fruktansvärt speciell! Låt ingen trycka ner dig. Alla människor har ju olika ögon att se igenom, man behöver inte vara speciell igenom alla ögon. Det är inte nödvändigt alls, faktum är att du bara behöver vara dig själv och skita i hur folk ser dig. Att vara "normal" är som att följa med en våg, nästan som att vara osäker på att vara sitt riktiga jag och ge upp, gör inte det, tro på dig själv och förlora inte kämparglöden att hålla ihop dig själv. Folk kan absolut inte prata om att du är en ful människa... du är den vackraste människan jag skådat i denna sjukt förvirrade värld. Jag är kär i dig, ja jag älskar dig tillochmed... Jag menar det! Och jag vet att det är jävligt fegt av mig att skriva det här och inte säga vem jag är eller säga det till dig ögon emellan, men jag är skitdålig på att prata och beskaffar mig istället modet bakom tagentbordet. Klart att någon kan älska dig även om du inte tror på dig själv utan tvivel, det kallas att ta hand om varandra. Jag skulle vilja finnas där för dig så otroligt mycket. Men jag tror inte jag är den där människan du vill ha, det är väl där problemet ligger, jag känner mig enormt osäker och blir anonym. Du verka behöva en människa som du kan prata av dig med, jag finns till. Allt du behöver göra är att kolla åt vänster när du är i skolan, jag tror du ändå är så smart att du kommer komma på vem jag som skrev den här dumma kommentaren, heh. Jag kanske inte uppmuntrade dig ett skit nu, kanske tillochmed fick dig att typ bli rädd för mig. Men jag läste det här, kände igen mig, tyckte synd om dig och kände bara att jag var tvungen att på nåt sätt flytta på det stora fönstret som blockerade mina känslor samtidigt som jag ville visa vad för sorts människor som finns runtom dig. Vi bryr oss allihop om dig. Ställ dig inte på tå, titta inte ner i marken, oroa dig inte och lev i nuet, det är det du ska göra. Ta det lugnt och låt framtiden komma, glöm inte att följa dina drömmar jag tror du grejar det där dom kallar för livet utan problem :) Var dig själv, det är så vi älskar dig. Följ aldrig fotspåren i sanden, då kommer du inte först. Sköt om dig.
SvaraRaderaJag känner mig själv väldigt, väldigt träffad när jag läser detta faktiskt!
SvaraRaderaSom att det är mina tankar ;)
Och du betyder mycket för mig och det är till 100% sant!
Så deppa inte ner dig för mycket nu, försök tänka positivt gör alltid jag och även fast det kanske inte alltid funkar s funkar det ibland ;)
Och jag är säker att du kommer få en liten mansvän snart, kanske en speciell liten U!
Våga bara var mer modigt!
Det är väldigt mycket lättare sagt än gjort! Trus me I know ;)
Men man lever bara en gång så varför egentligen inte bara göra det? Utan att ens tänka för mycket på det.
Även om det blir helt fel så är det en upplevelse i sig.
Känner själv att jag måste "våga" mera, vi gör det tillsammans :*
Åhhh, nu känner jag nästan för att säga hej till Ola imorgon bara för det ;D
Puss på dig snyggo!
Du är bäst. och du vet det. Du bara glömmer av det ibland. Det kommer tillbaka till dig. Jag blir väldigt nyfiken när jag läser om det finns någon speciell eller om du bara menar allmänt. Update please.
SvaraRaderaI love you<3