Jag funderar starkt på något sånt här...
Fy vilka diskussioner det blir här hemma angående tatueringar och mig. Tänk på samhället och deras acceptans. Det kommer påverka din framtida utbildning och ditt arbetsliv. Tänk, tänk, tänk.. 18 år. 28 år? 38 år? 48 år? TÄNK!!!!
Jag ska nu avslöja vad jag vill tatuera, på riktigt asså. Det är ett ganska stort avslöjande för mig eftersom jag kanske är lite lagom hemlighetsfull angående detta men okej. Here we go!
På ena handleden vill jag tatuera in Music Is Life och på den andra Life Is Music. När man läser detta första gången kanske man tänker oooookej, mog1 moget eller mog1?
Det kan låta aningen naivt men om jag får förklara mig.
Musik för mig är lika viktigt som luften jag andas. Musiken finns alltid med mig. Inom mig. Utanför. I hjärtat. Okej, jag går inte musiklinjen men måste man det då? Ska jag tatuera in Theatre Is Life istället? Skulle inte tro det. Det klangar inte lika rätt. Det är inte lika rätt. Det känns inte rätt. Jag älskar musik, så är det bara. JAG KAN INTE LEVA UTAN DET. Jag sjunger cirkus en timma allt som allt per dag. Kanske mer. Jag räknar inte. Jag lyssnar på musik cirkus 54064514104568706464056 minuter per dag.
Jag kommer älska musik hela livet. Jag kommer älska musik när jag är 28, 38 och 48. Och om jag nu skulle tycka att det är skittöntigt när jag blir gammal så for jag väl blame myself. Ha på mig långärmade tröjor och stora armband för att dölja. I värsta fall finns det laser-teknik.
Ni får tycka att jag är osmart och naiv, blåögd, barnslig. Synonymerna är många. Välj vilket ni tycker passar bäst.
Jag tycker det är skitsnyggt med tatueringar och det har jag tyckt länge. Jag vet vem jag är, ganska så bra i alla fall. Jag kommer nog ändras med åren. Lite fler rynkor kanske? Skämt å sido. Jag vet vem jag vill vara.
Jag har visioner om vem jag vill vara och vem jag inte vill vara. Jag vet saker jag vill göra med mitt liv. Jag har inte berättat om alla mina drömmar för någon. Det behöver jag inte. Eller behöver jag det för att någon ska förstå? Jag vill att mina tatueringar ska bli en del av mig. Som ett födelsemärke ungefär. Eller som ett ärr. Som ett tecken på en historia. Det var då, och då tänkte jag så ungefär.
Man kan skejta och ha skitkul och sedan ramla och få ett jättestort ärr som kanske inte försvinner. Men ärret berättar en historia om något som för stunden var roligt men som kanske var aningen naivt. Men mitt motto är, ångra inget, gör om gör rätt, få erfarenheter.
Jag uppskattar min familjs varningar och omtanke, tro mig. Jag älskar er något så obeskrivligt mycket och jag uppskattar att ni bryr er. Men jag tänker alltid igenom saker noga. Ibland lite för noga och då kan tänkandet ha en hämmande effekt. Jag vill att ni ska förstå hur jag tänker, okej?
långt inlägg eller?
Men om du verkligen känner att du vill så gööör det bara :)
SvaraRaderaJag ska nog göra en liten på rumpan, för då går den att dölja och det kommer inte göra så ont ;)
Jag gillar det :D just do it !
SvaraRaderaJa du gör ju som du vill, men att lyssan på någon/några som varit med liiiite längre skadar aldrig. Jag har iallafall min mammas goda råd att tacka för mycket. Hade inte hon gett mig rådet att INTE ta mc-kort så hade jag nog inte levat idag. Att tatuera sig är något man gör med stor eftertanke och inget impulsartat. Symboler är helt okey och rätt placerade blir de bra personliga och inte så kladdiga och billiga...text avråder de flesta att göra då det sällan blir bra. Fråga gärna såna som tatuerat sig själva,eller varför inte en som tatuerar? Jag skulle själv vilja ha en tagg, men har svårt att hitta nått som jag kan stå för i hela mitt liv. Det är ju mina barn och jag letar febrilt något symboliskt som kan represéntera detta. Tips? Lyssna på dem,den som du litar på mest och sluta inte att vara dig själv. Men inte på trots det är bara omoget! Pöss
SvaraRadera